Nyläkare i exil

Tillbaka i verkligheten igen. Skönt, men uppenbarligen hade jag förträngt vissa avigsidor över sommaren. Till exempel att du som kandidat byter du arbetsplats varje vecka. Du är den där som aldrig hittar till toaletten, aldrig kan någons namn, den där som alltid sätter sig vid fel dator vid fel tillfälle och den där som har absolut noll koll på arbetsplatsens sociala spelregler. En kandidat ska ta för sig, inte förväntas bli serverad allting. En kandidat ska samtidigt veta när man kan ta plats och inte. Detta är inte alltid så lätt balansgång att gå. Sammanfattningsvis: du är i vägen. Detta kan förstås vara stundtals mycket påfrestande. Det som ändå gör kandidatlivet så roligt är att det finns så många trevliga personer runtom på sjukhusen som hjälper dig tillrätta. Men inte alltid...

Idag satt några förväntansfulla kandidater på soffan utanför HIA och kände sig sådär lagom bortkomna. Stetoskop runt halsen, de enda som inte fattat att läkarrocken är bannlyst från den avdelning vi just skulle börja på. De stora landstingsbyxorna var nertyngda av vårdprogram, statuskompendier och andra saker vi tänkt oss att få användning av. Vi visas runt, repeterar HLR. Dockan Anne är svårventilerad, svårintuberad och får konstiga hjärtrytmer. Anne blev allvarligt skadad av vår ömma vård. Så dags för avdelningsarbete. Överläkaren som under kursens första vecka lyckades driva en kursare till tårar tar över. Sedan vidare till en förbryllad randande underläkare som så helt plötsligt fått ett gäng kandidater på halsen. Vi lämnas med ett kryptiskt måsteskrivaepikriskommernypatient vetintenärvetintevadnikangöraväntahärgåpålunch.