Nyläkare i exil

Jag kunde ha valt att bli städare. Jag skulle komma till jobbet, moppa några golv för att sedan gå hem till mitt. Ibland kanske jag skulle glömma någon dammråtta i något hörn som jag skulle kunna städa upp när jag kom tillbaka nästa dag. Det hade kostat noll i mänsklig olycka.

Jag hade kunnat arbeta i butik, prata med kunder, stapla varor. Ibland hade jag kanske dock fått tas med en och annan missnöjd kund, reklamerade varor och varor som ej med lätthet låter sig staplas. Ingen hade dött.

Jag hade blivit en okej tv-hallåa, läsa tv-tablån är jag bra på. Om jag någon gång skulle komma av mig skulle jag le mitt allra vackraste leende och allt skulle vara förlåtet. Ingen hade blivit sjukare av det.

Missförstå mig rätt: vården är för det allra mesta en arbetsplats som vilken annan som helst. Vi har hierarkier, trevliga fester, maktkamper, internskämt, kollegor vi gillar och kollegor vi tycker mindre om. Det finns dock en stor och viktig skillnad och det är insatsen om något går fel. Inom vården spelar vi ett högt spel, de spelmarker vi använder är medmänniskors liv och välbefinnande. Det finns egentligen inget utrymme för att göra fel och självklart försöker vi alla undvika detta på alla möjliga sätt.
Apropå supermänniskor... Ibland blir det dock inte alltid som man tänkt sig. Man tittar bort en sekund, förbiser en anonym detalj, tänker fel: kort sagt, ibland lyser mänskligheten igenom och man är långt ifrån felfri, tyvärr. Tänk dig det du har mest dåligt samvete för på jobbet eller i skolan, sätt ett mänskligt ansikte på det och du kan börja föreställa dig. Skammen bränner, tänkbara konsekvenser skrämmer och man ältar och ältar.
En riktigt läskig incident på sommarjobbet och en massa tankar. Vad har jag gett mig in på? Världens roligaste utbildning, javisst. Men vad kommer sedan? Världens roligaste ansvar?

Människor är utan tvekan vårdbranschens stora fördel. Ibland även dock vårdens stora feta jävla nackdel av ovan givna anledningar. Jag tackar min lyckliga stjärna över att jag ännu har en bit kvar av utbildningen och att jag har tid på mig att mogna. Sedan gäller det att kämpa.

Stimulerande? Självklart! Läskigt? Absolut.