Att man aldrig lär sig

När jag var 10 år och Mamma satt och rättade elevuppsatser var jag imponerad över hur bra man kunde skriva i nian. Jag trodde att jag aldrig skulle kunna skriva så bra. Nian kom och jag skrev uppsatser, men var nu istället imponerad av dem som gick naturprogrammet på gymnasiet och klarade av att få höga betyg i matte. Jag började natur/naturprogrammet och fick höga betyg i matte och en hel rad andra ämnen. Jag började nu istället tro att de som kom in på läkarprogrammet var någon slags supermänniskor. Det visade sig att så inte var fallet. Jag började läkarprogrammet hösten 2004.

Över ett decennium senare men inte ett dugg visare av dessa erfarenheter sitter jag nu här och försöker lägga upp taktik inför kommande mastodonttenta i internmedicin. Det kommer aaaaaldrig att gå vägen, säger jag samtidigt som jag river mitt hår och bläddrar desperat bland böcker och anteckningar. Jag känner mig dum i huvudet, klumpig och helt utan praktisk talang. Undrar om jag lärt mig någonting överhuvudtaget, förbannar min egen otillräcklighet. Konkluderar att Alla Andra med ett halvårs erfarenhet av den kliniska läkarbanan nog kan mycket mer.

Färdiga läkare är nog supermänniskor...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0