Nyläkare i exil

Så mycket jag vill göra. Så lite tid. Det är samma visa varje termin. Att jag aldrig lär mig. Jag tror fortfarande att dygnet har minst 48 timmar och att det här med multitasking och effektivitet alltid är min grej. Det är det inte.

Jag vill kunna plugga, jobba och vara amanuens samtidigt. Förutom det vill jag vara en bra flickvän, ha tid för mina vänner, och just det, dags att ringa underbara försummade mamma igen! I mitt huvud är allt det här möjligt att utföra inom en dag och jag målar upp en bild i mitt huvud där jag lagar en näringsrik måltid, pluggar, städar och pratar i telefon samtidigt. I själva verket sitter jag här och bloggar om hur ineffektiv jag är samtidigt som tvn är på i bakgrunden.

Jag tenderar alltid att glömma bort att man faktiskt blir ganska trött efter 9 timmar på universitetet, framförallt då man skippat lunchen för att det inte fanns plats för mat i mitt liv just då. Inte så smart såhär i efterhand...

En snabb tur förbi den lokala mataffären där det är en evighetslång kö. En tant dividerar med kassörskan om hon verkligen har dragit av rabatten på potatismoset. Hungern i mig känner för att springa fram och slänga åt henne en 20-lapp för att komma fram någongång - att handla skulle ju ta mig högst tio minuter! Springer sedan hem för att sätta mig ner och blogga trots att jag, hör och häpna, har lovat pojkvännen att jag ska laga mat för en gångs skull. Det hinner jag ju, han är hemma om tio minuter och pasta går ju fort...

...det är då jag kommer på att jag faktiskt måste koka upp pastavatten innan jag kan slänga i pastan. Jäklar. Det är nog dags att resa sig upp och laga mat. Sent ska tidsoptimisten vakna. Sedan är det bara att börja beta av alla saker jag har på min att-göra-lista. Vi kanske ses i slutet av december. Ryktet säger att jag har lite ledig tid då.