Inte okej på något vis
Vissa saker måste bara göras. Det finns en varsamling i såret som måste tömmas ut. Mamma och jag är rörande överens. Min patient vill bara därifrån. Jag var okej först, tills jag skulle ta en titt på det där onda. Jag och min handledare får finna oss i att vara de onda, det är därför min handledare får betalt och därför som jag får mina CSN-pengar.
Min patient skriker i vild panik när vi berättar vad som ska göras. Det känns inte okej. Mamma sätter patienten i sitt knä, håller fast, försöker trösta. Nålar är det värsta patienten vet, näst efter blod och att hållas fast. Nu måste patienten utsättas för allt ihop på samma gång. Dumma dörr och dumma doktor. Min patient vrider sig i mammas knä. Det känns verkligen inte okej. Det känns som ett övergrepp. Likt fullt är det oansvarigt att låta bli och istället låta infektionen sprida sig. Det är egentligen inget val.
Barnen är fantastiskt söta. Men jag gillar egentligen inte att barnsjukhus ska behöva finnas överhuvudtaget . Att barn ska bli sjuka, att barn måste hållas fast för att de gjort sig illa eller haft oturen att bli sjuka. Jag har liksom svårt att komma över det, trots att min patient fick mindre ont när det väl var över och blev glad över sitt klistermärke. Det känns, som sagt var, faktiskt verkligen inte helt okej.
Jag tror det är bra att det inte känns okej. Den dagen det inte känns konstigt alls att brotta ner ett barn är det inte bra. Men det är ändå rätt sak att göra ibland, när det inte finns någon annan utväg.
Usch ja... ska nog inte bli barnläkare... traumatisera barn är nog inte riktigt mig grej heller...
