I en petriskål i sköljen
En trappa upp kommer kvinnor som inte kan, inte just nu. Det finns många anledningar. Besluten är svåra men ibland oundvikliga, jag inser det. Under operationslampornas sken avslutas graviditeten, det som kanske skulle bli. Nu blev det inte så.
Jag följer efter min handledare. Vår uppgift är att se till att allting som ska komma ut har kommit ut. Där i sköljen, i lysrörsskenet på den rostfria diskbänken, ligger en petriskål täckt med en duk. Där ligger det som kunde ha blivit, naket och helt. Tydligt. Verkligt. Komplett. Livsdugligt, hade det bara varit för några ynka veckor. Ett litet pojkfoster.
Det är inte min ensak, jag inser det. Jag har inte hela bilden. Det är lätt för mig att tycka och döma, som inte är där själv. Det är lätt för mig att moralisera och peka med hela handen när det inte är min vardag som kommer att påverkas. Det är lätt när man står utanför.
Därför är det inte jag som väljer.
Därför måste det få vara upp till var och en.
Därför gör jag och min handledare det vi är tvugna till, enligt lag.
Den lilla moderkakan är hel
Fosterhinnorna hela
Fostret helt
Protokollet snabbt ifyllt
Vi släcker lampan i sköljen och går ut därifrån.
- Man vänjer sig aldrig, suckar min handledare
Hon sätter sig ner på en stol, sätter in protokollet i en pärm
Hon hämtar andan.
Jag med.
Så ringer sökaren. En våning ner föds den som fick vänta några veckor. De nyblivna föräldrarna kunde aldrig vara lyckligare, trots att allt inte är ordnat än, trots de frågetecken som finns. En ny säng väntar den lille pojken därhemma. Oväntad, men det går ändå. Sådant är livet.
Så går en jour på kvinnokliniken.
Det är tvära kast.
Jag följer efter min handledare. Vår uppgift är att se till att allting som ska komma ut har kommit ut. Där i sköljen, i lysrörsskenet på den rostfria diskbänken, ligger en petriskål täckt med en duk. Där ligger det som kunde ha blivit, naket och helt. Tydligt. Verkligt. Komplett. Livsdugligt, hade det bara varit för några ynka veckor. Ett litet pojkfoster.
Det är inte min ensak, jag inser det. Jag har inte hela bilden. Det är lätt för mig att tycka och döma, som inte är där själv. Det är lätt för mig att moralisera och peka med hela handen när det inte är min vardag som kommer att påverkas. Det är lätt när man står utanför.
Därför är det inte jag som väljer.
Därför måste det få vara upp till var och en.
Därför gör jag och min handledare det vi är tvugna till, enligt lag.
Den lilla moderkakan är hel
Fosterhinnorna hela
Fostret helt
Protokollet snabbt ifyllt
Vi släcker lampan i sköljen och går ut därifrån.
- Man vänjer sig aldrig, suckar min handledare
Hon sätter sig ner på en stol, sätter in protokollet i en pärm
Hon hämtar andan.
Jag med.
Så ringer sökaren. En våning ner föds den som fick vänta några veckor. De nyblivna föräldrarna kunde aldrig vara lyckligare, trots att allt inte är ordnat än, trots de frågetecken som finns. En ny säng väntar den lille pojken därhemma. Oväntad, men det går ändå. Sådant är livet.
Så går en jour på kvinnokliniken.
Det är tvära kast.
Kommentarer
Postat av: opsyrran
Det här är ju helt otroligt!! Jag har för någon timme sedan suttit och skrivit om liknande saker, my god... Uppenbarligen inte bara jag som tänker likande med andra ord. Men jag tycker din blogg är jätteintressant om kommer att fortsätta kika in lite då och då! Ha en bra kväll!!
Postat av: m
Åh, älskade barn! Du är fin!
Postat av: Anonym
Fint skrivet!
Postat av: Blivande läkare
Något som jag lärt mig är att om min magkänsla säger mig att något är fel, så är det oftast fel. Från att vara accepterande till abort så har jag nog svängt över. Din beskrivning styrker min känsla.
Postat av: Ylva
Det spelar ingen roll att man inte har hela bilden. Om det inte finns ett skäl då? Är det då fel att inte vilja fullfölja en graviditet? Tror nog att ens magkänsla har fel ganska ofta.
Trackback
