Nyläkare i exil

Det är ju precis som efter vilken jour som helst. En lättnadens suck dras när kollegan tar emot joursökaren och jourtelefonen, det trivsamma småpratet om hur natten har varit, den där kaffekoppen som man längtat efter hela morgonen. Det är ju som vilken jourrapport som helst. Eller nästan i alla fall. Det är sista morgonen, i alla fall för den här gången. När klockan slagit slut på jouren har jag officiellt avslutat mitt första underläkarvikariat.

Jag står där på jourrummet och bäddar sängen, tömmer hyllorna från mina böcker, samlar ihop mitt stetoskop och andra prylar och släcker lampan. På mitt rum tömmer jag sedan signeringskorgen, samlar ihop tvätten, slänger skräp som lämnats framme i farten när jag har haft bråttom och minneslappar som sedan länge spelat ut sin roll. Ett efter ett suddar jag ut spåren efter mig. Imorgon kommer den ordningssamma läkarsekreteraren med järnkoll att ta bort mitt namn från alla postfack. Imorgon är jag inte yetanotherkandidat, läkare, lantis. Imorgon är jag återigen yetanotherkandidat, läkarstudent, storstadsbo.

Jag vrider om nyckeln till dörren och börjar vandra ut genom den nedsläckta mottagningen. Det är helg och alldeles knäpptyst. Jag går förbi korridoren med kollegornas arbetsrum. Jag kommer att sakna dem allihop. Mina fantastiska kollegor, stödet, de som vet utan att man ens behöver öppna munnen.  De där lugna, trygga, roliga fabulösa bakjourerna. Jag går genom korridoren från akuten ut mot huvudentrén. Det sitter i väggarna. Alla de där dagarna, alla de där människorna jag har mött, allt det där jag har lärt mig.

Det har varit dagar av stolthet
dagar av otillräcklighet
dagar av lycka
dagar då jag mest velat gråta
dagar då jag har gråtit
dagar jag har skrattat

Ytterdörren till huvudentrén stängs bakom mig med en mjuk duns. Varje steg jag tar mig längre därifrån. Kanske har jag drömt alltihop. Jag vet inte. Det är mest lite suddigt, som ett kärt gammalt minne. Hursomhelst har det lilla sjukhuset på pytteorten tagit mig med storm. Hursomhelst finns hela upplevelsen någonstans därinne nära hjärtat. Som en tatovering på bröstkorgen. Inga konstigheter, bare.