Nyläkare i exil

Under ögnen finns ett antal mörka ringar. Jag har inte hunnit laga mat idag heller, inte heller ringa de där samtalen. Tvätten är inte tvättad och seminariet inte förberett. Mitt hem är ett veritabelt bombnedslag där mina dammkaniner har fest dygnet runt och förökar sig kvickare än de bananflugor som har tagit över frukten jag borde ha slängt i förrgår. Imorgon väntar skolan 8-16.30, någon form av examination på fredag och sedan jour snart igen. När jag kommer hem vill jag bara vara ifred med mina egna tankar, försöka smälta sådant som varit. Jag är trött och faktiskt inte alls speciellt rolig. De där påsarna under ögonen finns liksom i hjärnan också på något vis.

Nog är det roligt allt och nog är jag tacksam. Det är bara det att det aldrig är kul när det är dags att betala för allt det roliga. Det är aldrig kul att ställas öga mot öga mot medaljens baksida. Det är aldrig kul att inse vad man inte har. Jag försöker undvika det. Men ibland är det liksom oundvikligt. Ibland måste man ställa den där frågan, är det värt det?

Är det värt ett sprucket förhållande?
Är det värt det att alltid vara den där tråkiga som inte kan?
Är det värt det att alltid behöva vara präktig? Alltid behöva tänka på imorgon? 
Är det värt det när man känner sig ensam?
Är det värt det när man inser att man inte är saknad fast man saknar själv? 

Nog är det ett i-landsproblem, alltid. Stackars lilla läkarkandidat på sin drömutbildning och som snart börjar jobba. Stackars mig, verkligen. Det är på riktigt synd om mig. Syndast om mig faktiskt. Nu fick jag dessutom dåligt samvete. Jag försöker tänka på allt det där andra.

Leendet från barnet imorse.
Gemenskapen i lunchrummet.
Känslan att klara av saker ibland.
När man får sy några stygn.
Känslan av att vara en del av någonting viktigt.
Underbar handledning denna vecka.

Men mest av allt vill jag faktiskt bara sova. Godnatt.