Inte min grej, va

Alltså, allvarligt. Jag greppar inte det här. Jag känner mig som en trulig fjortis och vet inte om jag inte kan eller om jag inte vill. Mitt inre jag tuggar tuggummi på seminariet med kepsen bak och fram; asså vaddå? Mitt fånpräktiga högstadiejag kunde aldrig någonsin förmå sig till att förstå hur någon inte kunde vara intresserad av industrialismens betydelse för den liberala ideologin, galvaniska element i vardagen eller något annat superintressant. Jag ber om ursäkt. Jag förstår nu, liksom va typ. Jag har försökt men jag är verkligen inte intresserad. Allvarligt. Tyvärr. Skäms. Jag hatar evighetslånga listor för att särskilja på paniksyndrom med agorafobi eller agorafobi med paniksyndrom. För det är en skillnad. Det är alltid en skillnad. Du har aldrig förstått. För sanningen ligger alltid i den äldsta betraktarens öga.

Allvarligt. Mitt fjortisjag tycker att läroboken är pladdrig och diagnosmanualen ännu pladdrigare. Den underbara överläkaren på mottagningen försöker trösta, förklarar att det handlar om erfarenhet, att jag måste träffa hundratals patienter för att förstå. Jag måste skaffa mig en psykiatrisk referensram, precis som jag måste lyssna på hundratals hjärtan och klämma på tusentals bukar. Jo, jag tackar. Nu känns det genast bättre. Kom igen den dag det finns blodprov på låga serotoninnivåer eller något annat objektivt. Eller ännu bättre, mer lumbalpunktioner. På rutin. Bara en liten nål? Bara någonting praktiskt? Snälla? Kom igen när det finns facit som jag kan tjuvkolla i, liksom. Tills dess är vi hänvisade till evighetslånga samtal. Tills dess är vi hänvisade till att aldrig kunna ge raka besked. Om, utifall att och kanske. Ännu mer än inom den somatiska medicinen. Tyvärr. Jag vill tycka om mottagningen, personalen är superprofessionell  med knappa resurser. Patienterna älskar dem och jag förstår varför. Alla är så snälla mot mig. De försöker, men det kan inte hjälpas. För min upplevelse av psykiatri är att det är krångligt i teorin och tråkigt i praktiken.

Schyrra, får jag vara lite sarkastisk nu? För jag lär mig ju liksom nya saker hela tiden. Fakiskt. Min roll som läkarkandidat på mottagningen är ju nämligen att sitta tyst i ett hörn de gånger jag överhuvudtaget får vara med på patientsamtalen. De gånger jag får tillfälle att vara med känns det utvecklande att se på när patienten fyller i formulär och läkaren förnyar sjukskrivningen. Ännu mer utvecklande är vårdplaneringsmöten om patienter jag aldrig träffat. Eller mottagningens APT-möte. Intressant är ändlösa rader av återbesök för att följa upp insättning av SSRI-preparat, psykiatrikursens kortisonkräm. Intressant är även att sitta brevid och lyssna på när handledaren tar emot ändlösa rader av telefonsamtal från patienter med ångest. Spännande var ordet för mottagningens nya kaffemaskin. Jag har under veckan haft som utvecklingsprojekt från FoUU att testa mig igenom mottagningens kaffesortiment. Slutsatsen är för övrigt att macciaton är bättre än latten. Faktiskt.

Allvarligt, alltså. Det här är inte min grej. Seriöst, liksom. Jag beundrar er som kan det här, ni som tycker det är roligt, ni som vill. Ni behövs, när sådana som jag sviker. För ja ba orkar inte.

Kommentarer
Postat av: m

Alldeles lysande! Pricksäkert. Hade varit spännande att se dig som fjortonåring blåsandes tuggummibubblor och med en keps bakochfram... Kan nästan se det framför mig och jag hade tyckt att du var lika fantastisk som trulig fjortis också. Love Ya!

2008-09-11 @ 23:31:37
Postat av: anski

Haha, stackare! Ja, veckan på öppenvårdspsyk var nog utbildningens tråkigaste, men placeringen på avdelningen var mycket bättre! Håll ut!

2008-09-13 @ 20:47:31
URL: http://anski.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0