Nyläkare i exil

Jag och sjuksköterskan har sällskap i omklädningsrummet på eftermiddagen. Vi har ett bra samtal, jag och sjuksköterskan på vårdcentralens äldremottagning. Hon berättar om sitt arbete. Hon verkar trivas på sitt jobb som hon gör väldigt bra. Patienterna älskar henne. Hon är familj för dem, en nyckelperson i dessa pensionärers liv, det inser man snabbt. Hon lyssnar på hur det är med pensionärernas knän, frågar dem hur barnbarnen mår, eller om kattungen har lärt sig att inte vässa klorna mot soffan än. Pensionärerna tar med sig äppelkakerecept från den senaste allerstidningen. Det finns mycket att lära av henne.

Så glider samtalet in på mig. Vem jag är, hur långt jag har kvar innan examen, vad jag vill göra sen.

-Oj, då är du snart färdig!
-Mmmm, relativt snart så.
-Men du kan ju inte vara så gammal? Hur gammal är du? 28 -29?

Jag svarar henne att jag är yngre än så. Plötsligt blir tonen en annan.

-Men då är du ju bara ett år äldre än min son!!

Hon förklarar vidare att hon var ju äldre när hon började för att hon minsann såg till att arbeta lite innan så att hon visste vad hon gav sig in på. Dessutom kommer vi ha läst lika länge när jag är färdig, inflikar hon innan hon snabbt får på sig skorna och smäller igen omklädningsrumsdörren efter sig. Kvar står jag som ett frågetecken och fattar absolut ingenting. Jag vill nämligen inte behöva tro att anledningen till samtalets tvära vändning är den klyschiga. Jag vill inte hylla herr Jante, återigen. Det börjar kännas tröttsamt. Det måste finnas en annan anledning.

De där räkorna hon åt till lunch kan inte ha varit bra, eller hur?