Nyläkare i exil

- Det är mitt öga; det tåras och gör ont att öppna, alltsedan jag lekte med barnbarnet. Gör mig frisk, snälla doktorn.

Det dumma är att jag alltsedan psykkursen inte tycker att jag kan någonting. Jag tycker synd om patienten som ska behöva utsättas för min okunskap nu när jag är på akuten och leker ögondoktor. Jag lyckas dock ta mig i kragen för att kontrollera patientens syn, ta mig en titt på ögat, evertera ögonlocken, fumla med biomikroskopet och lysa igenom ögat. Jag tar fram ögondropparna med fluoroscein och färgar patientens öga som vi har lärt på seminariet. Det är då jag ser den där gröna lysande randen på hornhinnan, en rispa som irriterar. Jag visar handledaren. Han håller med om diagnosen, och den handläggning jag föreslår gillar han. Jag pyser löjligt av stolthet.

Ok, nu är det kanske inte fantastiskt att kunna se en fluorescerande grön rand i mikroskop, men det kändes skönt.  Någonstans ska man ju börja, och det är alltid fantastiskt tillfredsställade att upptäcka att man kan någonting, även om det bara handlar om en rispa. Vem vet, det kanske rent av blir en doktor av mig med någon dag?