I en sal på lasarettet
Klockan är sent på natten och i korridoren utanför ligger spritdoften tung och lätt antändbar. Och kräk. Det luktar jord. Och svett. Klockan sent är man inte så fräsch längre. Sminket har hamnat på en ända och kläderna är smutsiga. Kockan sent är det efterfest på akuten för de som drack för mycket, för de som drack för mycket och muckade gräl med fel personer och för de som drack för mycket och tappade balansen.
Det vill säga ett riktigt paradis för den som vill sy ett stygn eller två eller sexton... Jag har sett en parad av skador du kan skapa i ansiktet och skalpen med hjälp av en glasflaska eller en stentrappa. På akuten är det bara jag som är förvånad. De andra har ju sett det förr. Vissa patienter tycks komma igen och igen och... du fattar vinken.
Jag läser remissen överst i högen och loggar in tillsammans med min handledare. Etyliker. Ont. Varit här förr. Rum AQ. Ok. Jag förbereder mig. Efter några timmar denna kväll har jag fattat vinken. Det här blir inte någon vidare anamnes att tala om. Är jag lyckligt lottad kommer patienten ihåg på ett ungefär var han var när han skadade sig och om han föll framåt eller bakåt. Jag förväntar mig en barsk otrevlig man som mest vill bli av med mig och fortsätta sova. Det var ju ändå bara dumpoliserna som ville att han skulle komma hit till att börja med.
Men där sitter han. Avmagrad, uppkrupen på en bår, ynklig. Rättframt berättar han för mig om sina misslyckanden, sina försök att bli nykter. Hur han gång på gång, trots läkemedel,trots kontakt med socialen aldrig lyckas. Jag vet att jag är sjuk säger han. Jag vet att jag är misslyckad. Och nu har jag ingen lägenhet längre heller. Han tittar upp på mig med sina spritdimmiga ögon. Sen måste han lägga sig ner igen, yrseln blir för svår. Så säger han: men idag har jag i alla fall druckit en mindre starköl än vad jag brukar. Det gäller att vara glad för det lilla.
Han har etsat sig fast på mina näthinnor. Så glad för en remiss till avgiftning, samtidigt så uppgiven. Det gäller att hon inte är där, säger han. Är det hon som är läkare, så går jag. Det är som att hon förväntar sig att jag ska misslyckas. Och det gör hon ju i och för sig rätt i. De ska akta sig de där ungarna därute säger han och pekar mot dörren. De borde få se mig, som ett skräckexempel.
Tröttheten börjar komma över mig nu. Jag sitter med diktafonen i hand och smyggråter. Så sorgligt att insikter kommer så sent. Så sorgligt att insikten kommer först när alla andra har gett upp, när cynikerna får rätt. Insikten om mina egna tankar kring hans remiss bränner. Jag skäms. Och blir lite yr av spritångorna utanför.
Det vill säga ett riktigt paradis för den som vill sy ett stygn eller två eller sexton... Jag har sett en parad av skador du kan skapa i ansiktet och skalpen med hjälp av en glasflaska eller en stentrappa. På akuten är det bara jag som är förvånad. De andra har ju sett det förr. Vissa patienter tycks komma igen och igen och... du fattar vinken.
Jag läser remissen överst i högen och loggar in tillsammans med min handledare. Etyliker. Ont. Varit här förr. Rum AQ. Ok. Jag förbereder mig. Efter några timmar denna kväll har jag fattat vinken. Det här blir inte någon vidare anamnes att tala om. Är jag lyckligt lottad kommer patienten ihåg på ett ungefär var han var när han skadade sig och om han föll framåt eller bakåt. Jag förväntar mig en barsk otrevlig man som mest vill bli av med mig och fortsätta sova. Det var ju ändå bara dumpoliserna som ville att han skulle komma hit till att börja med.
Men där sitter han. Avmagrad, uppkrupen på en bår, ynklig. Rättframt berättar han för mig om sina misslyckanden, sina försök att bli nykter. Hur han gång på gång, trots läkemedel,trots kontakt med socialen aldrig lyckas. Jag vet att jag är sjuk säger han. Jag vet att jag är misslyckad. Och nu har jag ingen lägenhet längre heller. Han tittar upp på mig med sina spritdimmiga ögon. Sen måste han lägga sig ner igen, yrseln blir för svår. Så säger han: men idag har jag i alla fall druckit en mindre starköl än vad jag brukar. Det gäller att vara glad för det lilla.
Han har etsat sig fast på mina näthinnor. Så glad för en remiss till avgiftning, samtidigt så uppgiven. Det gäller att hon inte är där, säger han. Är det hon som är läkare, så går jag. Det är som att hon förväntar sig att jag ska misslyckas. Och det gör hon ju i och för sig rätt i. De ska akta sig de där ungarna därute säger han och pekar mot dörren. De borde få se mig, som ett skräckexempel.
Tröttheten börjar komma över mig nu. Jag sitter med diktafonen i hand och smyggråter. Så sorgligt att insikter kommer så sent. Så sorgligt att insikten kommer först när alla andra har gett upp, när cynikerna får rätt. Insikten om mina egna tankar kring hans remiss bränner. Jag skäms. Och blir lite yr av spritångorna utanför.
Kommentarer
Trackback
