Första dagen på op

alltid fel mössa
knyter munskyddet fel
hittar inte
stå inte där!
toaletten? var?
fikarummet? var?
konferensrummet? var?
förberedelserummet? var?
postop? var?
springer desperat efter handledaren
handledaren springer 1 km framför mig
frågar om vägen femton gånger
hur söker man en försvunnen handledare?
hälsar på samma opsyrra 3 gånger
handledaren finns på sal 11
längst ner i korridoren
sal 11 ligger i en annan korridor
det fattade inte jag
kan inte dra upp läkemedel
har satt pvk en gång
är osäker på handgreppen
anestesisyrran stönar
fattar inte ironi
alla är ironiska
jag tar dem på allvar

Vem kan och orkar trösta kandidaten, ett litet opknytt, med att säga ungefär, första dagen på op är allting mycket värre än det är?

Till slut blir det för mycket. En mindre nogräknad kommentar och min känsla av total IQ-fiskbulle fullbordas. Jag orkar inte längre. Jag smyger undan, är otroligt oprofessionell och sätter mig i trapphuset och gråter. Pinsamt men sant. Försöker samla mig: det här handlar inte om mig, utan om patienten. Stackars jouren har blivit barnvakt. Jag känner mig med ens, om möjligt, ännu dummare.

Jag gillar verkligen kirurgkursen hitintills. Det är kul och intressant. Tyvärr saknar jag den teflonhud och självkänsla man bör ha för att unna ta den attityd man (jag?) stundtals utsätts för.

Med tung steg reser jag mig upp från trappan. Det är tyvärr bara att ta sig själv i kragen. Jag är väl vuxen nu, egentligen, borde kunna ta sånt här. Inte bryta ihop. Göra det som förväntas.

Jag hittar rätt, på andra försöket. Yes! Det är de små segrarna här i livet...

Opsyrran som står och tvättar sig ler mot mig. Säger sedan med snäll röst: tänk på att ha mössa med dok om du ska in på opsalen. Sedan vänder hon sig om och fortsätter med sitt arbete ytan utan att se det leende som sprider sig på läpparna bakom mitt munskydd. Efter en dag av massiv ångest och anspänning blir denna vänliga gest på slutet av kvällen nästan för mycket.

Jag kommer att sova tungt inatt.

Kommentarer
Postat av: anski

Åh... Jag kände mig inte jättesmart när jag äntligen skulle få sy på op för första gången, nuddade op-lampan och osterilade mig och fick börja om. Eller när jag höll på att springa med min handledare in på toaletten för att jag var så rädd att tappa henne ur sikte. Det blir bättre!

2008-02-06 @ 10:29:57
URL: http://anski.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0