Nyläkare i exil

Livet är inte lätt just nu. Det är ganska eländigt. Man väljer inte sina kriser, jag vet det. Framförallt väljer man inte när, inte hur. Faktum är ju att för något som detta finns det ingen passande tid när det inte gör förskräckligt ont. Den finns aldrig plats för att vara gränslöst ledsen, allra minst när julen närmar sig och alla helst ska vara sprudlande glada och handla julklappar. Jag vill helst gå i ide.

Men det finns vissa saker som värmer ändå, något som gör att det där idet blir mindre tilltalande. Eller personer, faktiskt. Framförallt en just nu. Man stöter på dem ibland, de där fantastiska eldsjälarna. Det har varit en jobbig termin på många plan. Tankar om framtiden har blandats med ångest, stress och en känsla av enorm otillräcklighet. Självkänslan har fått sig en rejäl törn och jag tvingas leva med det faktum att jag snart är klar trots att jag inte känner mig det minsta färdig.

Det är här den glada röstdoktorn på det stora sjukhuset kommer in och lyssnar, pratar, skrattar. Hon ser oss, helt enkelt. Försöker hjälpa till perspektiv, bjuder på historier om sin egen tid som osäker kandidat och underläkare. Det är hoppfullt att någon som är så proffsig som hon faktiskt också inte visste förut. Under tiden lär vi oss en massa saker, lyssnar och tittar entusiastiskt på det som sägs och visas. Känner med ens lite hederlig utbildningsglädje trots mörka föreläsningssalar och posttentuellt syndrom med all den trötthet det innebär. Det säger något om undervisningen just nu. Proffsig var ordet.

Tack, från djupet av mitt hjärta.