Nyläkare i exil

Jag kan ingenting om teknik. Jag gillar min dator och framförallt mitt internet, men när någonting krånglar är det liksom som förbytt jobbigt att försöka ställa saker och ting till rätta. Frustrerad gör jag det enda jag kan och känner till och ringer till internetföretagets kundsupport. Jag blir placerad i kö, närmare bestämt får jag könummer 79. Humöret börjar genast att sjunka. Beräknad väntetid är en och en halv timme. De gör sitt bästa för att lösa problemet, säger de. Under tiden ber de mig att starta om modemet en sistådär femtitolv gånger. Jag gör det, sisådär en sjuttiotolv gånger. Internet vill ändå inte fungera.

Ett kvartssekel senare är väntetiden en timme och fyrtiofem minuter. Hur gick det till, frågar jag mig och river mitt hår. De gör sitt bästa för att lösa problemet, säger de. Under tiden kan jag väl starta om modemet? Internet vill ändå inte starta...

Efter ett halvsekels väntetid är jag fortfarande bara nummer 45 i kön. Beräknad väntetid en timme och en kvart. Jag har nu även på eget bevåg testat att starta om rautern, också det sisådär en sextiofemton gånger. De säger fortfarande att de gör sitt bästa för att lösa problemet. Jag tror dem inte. Under tiden kan jag väl prova att starta om modemet? Aaaaaargh, jag blir galen!!!

Yttterligare ospecificerat senare har jag startat om modemet, rautern, datorn, nollställt modemet gånger två, trippelkollat kopplingar och vägguttag, hoppat upp och ner av frustration och tagit två alvedon mot ökande huvudvärk. Det är då det omöjliga händer, en ny röst där på andra sidan telefonen! Eftersom det knappast är första gången mitt internet krånglar har jag en lång historia att berätta, samma historia som jag för övrigt dragit åtskilliga gånger förut för internetföretagets kundtjänst. Jag får nästan tårar i ögonen.

Men rösten på den andra sidan är tämligen ointresserad av mitt problem. Har jag testat att starta om modemet? Jag får med ens lust att spotta, skrika och säga fula okvädningsord. Efter att ha höjt rösten får jag med ens ett nytt telefonnummer och ett ärendenummer att ta med mig dit.

Jag ringer det nya numret jag fått och blir ånyo placerad i kö. Under tiden får jag rådet att starta om mitt modem. Jag testar, igen. Internet vill forfarande inte fungera. När det äntligen hörs en röst på den andra sidan närmar jag mig ett patetiskt frustrerat tillstånd som drabbar den där nya rösten. Den nya rösten är i och för sig inte orsaken till mitt problem med internetleverantören, men ändå. Jag fräser fram mitt ärende. Nu är jag arg, riktigt arg.

Sedan börjar jag känna igen mig i mig själv. Jag har liksom träffat den här oroliga, frustrerade personen några gånger förut. Det har då varit natt på en överfull akutmottagning och både jag och min handledare har haft bättre saker för oss än sagda personens banala åkomma som ingen vet vad den beror på. Vi har prioriterat patienten som, ja, låt oss säga internetföretaget har prioriterat min internetanslutning. Nu börjar jag skämmas.

Jag och mitt internet sitter i en guldsits i förhållande till patienten med den banala åkomman. Jag kan ju faktiskt visa mitt missnöje genom att häva avtal, kräva kompensation och slicka mina sår. Dessutom är det ju faktiskt bara en så värdslig sak som mitt internet. Det finns ju faktiskt datorer på andra ställen med. Patienten med den banala åkomman kan inte på något rimligt sätt kräva upprättelse. Häva avtalet med sin lokala akutmottagning? Akutsjukvärden är på gott och ont en del av ett statligt monopol du betalar till vare sig du vill eller inte.  De banala åkommorna kommer alltid att få vänta om det kommer in något som är mer akut. Därför är det ofrånkomligt så att vi kommer att vara föremål för deras frustration och vi kommer att vara tvingade att hantera deras ilska när de så äntligen når fram.

Min ringa erfarenhet är att de patienter som är riktigt sjuka på en akutmottagning sällan är de argaste. De har liksom inte tid med det, de är alltför upptagna med att vara just sjuka och ha ont. De sjukaste patienterna med de klara diagnoserna är oftast de tacksammaste, de som vi medicinare har lättast att behandla och därmed de patienter vi har lättast att hantera. Det blir gärna så. Det är patienterna som kan få en doktor med bekräftelsebehov att känna sig duktig. På utbildningen lär vi oss om kroppen som en maskin och hur vi likt en mekaniker kan fixa det som är fel. Det vi lär oss sedan på praktiken och vidare är hur lite vi vet. Vi lär oss hur liten man kan känna sig när den kunskap man har inte på långa vägar räcker till, när du inte hittar den där diagnosen, den där förklaringen som ska göra patientens liv enklare. När man sitter där framför patienten med buksmärtor UNS, kroniska smärtproblem, psykiatiska problem, när vi inte kan förklara vad som är fel, när vi inte kan behandla. Det blir ibland svårt att erkänna det, och det enda vi kan göra är att behandla så gott vi kan och höra med patienten om de testat att starta om sitt modem på sistone. Kanske måste vi inom vården öva oss i förståelse och tålamod även för det banala, trots att det ibland är det svåraste som finns. Vi får kanske bli bättre på att komma ihåg att patienten med banala åkommor ofta ändå tvingas ha betydligt mer tålamod än vad vi har.