Nyläkare i exil

På bibliotekets nedervåning står en grupp nyblivna läkarstudenter, nyregistrerade och fulla av förväntan. Jag möter dem på vägen ut. De är många och glada. Jag minns med ens hur det var, den där första kontakten med framtiden, en känsla av lycka, lättnad, glädje, nervositet, rädsla, nyfikenhet. Jag minns hur jag var, idealistisk, ambitiös, fjärilar i magen och ett leende inombords; det är nu det börjar.

Det känns stundom som om det var igår, och stundom känns det som om det var väldigt länge sedan. Det går fort, fort, och snart kommer jag att stå på andra sidan av utbildningen och undra hur det gick till. Mycket har hunnit hända sedan dess, otaliga timmar i biblioteket, tentor, roliga tentafester, seminarier, mottagningar, väntetid utanför operationssalar, goda minnen, tillfällen då självförtroendet har fått sig en törn och tillfällen man känt sig riktigt duglig. Läkarlinjen har blivit rutin nu, och snart börjar det igen. Det är det sista hela skolåret. Nästa sommar kommer att vara sista sommaren med ”sommarlov”. Nästa jul kan jag säga att jag tar examen om några veckor.

Förändringens vindar blåser, mitt i allt det där trygga. De rycker tag i mig när jag håller på att fastna, påminner mig om vart jag är på väg. Det är som den där svala brisen som sveper in framåt kvällen i augusti och talar om att sommaren är slut. Med sig bär den dock hopp om något nytt, något oprövat, möjligheter, ett nytt skolår, nytt arbetsår efter semestern. Hopp om framtiden, vemod, men glädje över det som en gång varit.

Tack alla ni nya läkarstudenter för att ni påminde mig idag, om hur det var och den glädje jag kände då och den glädje jag känner nu. Jag tänker åka snålskjuts på era leenden, ta avstamp i er idealism. Tillsammans kan vi säkert rädda världen. Vi ska bara skriva några tentor först…