Nyläkare i exil

Det gäller att ha vassa armbågar
Alla kollegor är typ A-människor
Det gäller att vara bäst, trots att någon annan alltid är mer påläst
Det är redan när man säger hejdå klockan 17.
En urusel arbetsmarknad väntar
Tillfällig anställning de närmaste 15 åren
Jag riktigt längtar
Hur ska familjen orka?
Vill jag aldrig ha någon fritid?
Eller speciellt hög lön?
Kommer jag glömma bort vad som är viktigt?

Men jag kan inte hjälpa det. Jag tycker att det här är roligt. Verkligen. Det är tillfredsställande med att plocka bort sådant som är sjukt, och sedan sy igen. Miljön är spännande. Jag gillar de gröna och blå kläderna och det är, patetiskt nog, inte utan lite stolthet man sätter på sig en ful lila mössa och ber om  sterila handskar i storlek 6 1/2. Detta trots att jag stack mig på en suturnål förra veckan.

Kan inte låta bli att känna att det är lite typiskt. Lite typiskt mig att falla för det som är krångligt,  det som innebär den största prestigekampen. Vill, vill, vill vill, trots att logik talar emot. Jag menar, väljer jag en annan specialitet, säg rehabmedicin, väntar ett tryggt liv utan prestigekamp med trevliga kollegor och reglerad arbetstid. Dessutom Sveriges bästa anställningsvillkor. Du behövs överallt.

På kirurgen är du aldrig behövd. Det finns alltid någon annan redo att ta vid, springa om när du inte orkar kämpa. Jag kommer inte att vara good-enough på minst 20 år. Jag kommer aldrig att duga, jag kommer alltid att behöva veta min plats. Jag kommer att få höra det. Inte alla kommer att vara snälla. Du blir lätt idiotförklarad på en kirurgavdelning. Bland alfahannar och alfahonor finns inte plats för mänsklig svaghet. Det finns inte plats för tårar, men de kommer att komma i alla fall.

Trots detta vill jag. Jag vill bli kirurg. Det kallas hängivenhet eller ren dumhet, välj själv. Typiskt.