Det lilla sjukhusets stora charm
Jag är nyss hemkommen från externplacering på ett sjukhus ute på landet. Jag har haft en fantastisk vecka! Jag har fått följa med på operation och mottagningar, operera bort basaliom och sy några stygn på akuten. Men framförallt har jag känt mig välkommen som jag aldrig känt mig välkommen förut. Som det känns nu finns det ingen anledning för mig att sträva efter någonting annat än att börja jobba på en mindre ort.
Hej Börje! ropar helt plötsligt min handledare när vi går där i korridoren.
Läkarna på det lilla sjukhuset möter sina patienter i korridoren och säger ett hej följt av deras förnamn. Stämningen är familjär ch de mjuka värdena verkar värderas på ett helt annat sätt än på universitetssjukhuset. Här är det inte tal om de armbågar man tvingas till för att knipa ett jobb i den stora staden. Läkarnas mänskliga engagemang imponerar. Känslan av att man befinner sig mitt i ett avsnitt av Doktorn kan komma är ibland påtaglig.
Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på om priset för denna sorts patientkontakt på mindre ort inte stundtals är väldigt högt; leker du Dr Quinn kommer patienterna alltid att se dig som den snälla doktorn. Du kommer alltid ha tid, även när du snabbt ska handla något på snabbköpet. Aldrig kommer du att få vara sur och inte vilja prata med folk du möter bara för att du är trött. Alla vet vem du är, vet att du ställer upp i alla lägen. Du har alltid ork. Du vet alltid att dina grannar har det sämre och därför kan du aldrig tillåta dig själv att känna dig ynklig. För detta vinner du all respekt men kan glömma avkoppling i din omgivning. Dina barn kommer alltid att vara doktorns barn och du kommer att veta alltför mycket om dina barns klasskompisars föräldrar. Gör du fel vet alla detta inom en halvtimme. Skulle jag stå ut med detta i längden, såsom min fantastiske handledare på landsortssjukhuset? Skulle jag stå ut med att mina barn stundtals fick betala ett högt pris på grund av förälderns Doktorn kan komma-komplex?
Helt klart är dock att det känns som om jag nu vet var jag vill göra början av min karriär. Hur det blir sedan kan bara framtiden utvisa.
Hej Börje! ropar helt plötsligt min handledare när vi går där i korridoren.
Läkarna på det lilla sjukhuset möter sina patienter i korridoren och säger ett hej följt av deras förnamn. Stämningen är familjär ch de mjuka värdena verkar värderas på ett helt annat sätt än på universitetssjukhuset. Här är det inte tal om de armbågar man tvingas till för att knipa ett jobb i den stora staden. Läkarnas mänskliga engagemang imponerar. Känslan av att man befinner sig mitt i ett avsnitt av Doktorn kan komma är ibland påtaglig.
Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på om priset för denna sorts patientkontakt på mindre ort inte stundtals är väldigt högt; leker du Dr Quinn kommer patienterna alltid att se dig som den snälla doktorn. Du kommer alltid ha tid, även när du snabbt ska handla något på snabbköpet. Aldrig kommer du att få vara sur och inte vilja prata med folk du möter bara för att du är trött. Alla vet vem du är, vet att du ställer upp i alla lägen. Du har alltid ork. Du vet alltid att dina grannar har det sämre och därför kan du aldrig tillåta dig själv att känna dig ynklig. För detta vinner du all respekt men kan glömma avkoppling i din omgivning. Dina barn kommer alltid att vara doktorns barn och du kommer att veta alltför mycket om dina barns klasskompisars föräldrar. Gör du fel vet alla detta inom en halvtimme. Skulle jag stå ut med detta i längden, såsom min fantastiske handledare på landsortssjukhuset? Skulle jag stå ut med att mina barn stundtals fick betala ett högt pris på grund av förälderns Doktorn kan komma-komplex?
Helt klart är dock att det känns som om jag nu vet var jag vill göra början av min karriär. Hur det blir sedan kan bara framtiden utvisa.
Kommentarer
Trackback
