Nyläkare i exil

Jag har aldrig tyckt om att gå till doktorn eller tandläkaren. När jag var liten och skulle besöka någon av dessa personer var det gråt och tandagnisslan tills jag somnade av utmattning. Har det förbättrats något sedan jag började läkarprogrammet? När jag sett hur många underbara kursare jag har? När jag träffat så många proffsiga och vänliga doktorer? När jag har fantastiska kompisar som utbildar sig till den stora skräcken, tandläkare?

Knappast. Om något så har tröskeln att söka vård höjts ytterligare ett steg. Snälla doktorer/handledare/lärare och kursare till trots, det är inte kul att stöta på dem när man själv söker vård och de är ju överallt! Dessutom så har jag ju sett folk som är bra mycket sjukare än mig, så varför skulle jag söka vård för min tillsynes banala åkomma? Ursäkter, ursäkter... Freud skulle ha gillat det här.

Om vi ska prata möjliga orsaker och inte ursäkter då?

På läkarutbildningen är det alltför ofta vi och dem. Doktorer och patienter. Doktorerna botar, patienterna är sjuka. Vi blivande doktorer ska inte klaga. Vi går en dyr och fin utbildning. Vi har fått chansen till ett bra jobb. Vi känner av stämningen, och för någon med patologiskt duktighetssyndrom som jag själv blir den stundtals mycket påfrestande. Det gäller att vara tacksam. Vi ska plugga heltid, gå med på jourer, skriva projektarbete eller allra helst doktorera på halvtid, jobba för arbetslivserfarenhet, ha en aktiv fritid, träna 3 gånger i veckan samt äta hälsosam mat (vi vet ju hur viktigt det är) och samtidigt vara harmoniska människor. Signalerna är tydliga. Det funkar inte att bli eller att vara sjuk. Vi föraktar sjukdom, det är vårt jobb att utrota den och allt annat som kan vara obehagligt. Det funkar inte att inte orka, att vara lat ibland. Du passar inte in. Att besöka sjukvården? Erkänna för en blivande kollega att du är en misfit som doktor? Glöm det.

Vi väljer istället i hög grad att självbehandla eller ignorera symptom och det startar redan under utbildningen. Du blir gärna din egen patient någon gång från termin 4 eller så. Skulle vi låta någon annan patient än oss själva ha en PAL (PatientAnsvarig Läkare) som just avslutat termin 4? Vad är det vi är så rädda för? Tror jag att någon kommer att skjuta mig för att jag vågar yppa något negativt med drömutbildningen eller drömyrket? Tror jag att jag kommer bli jagad av de som inte kom in på läkarutbildningen, att de ska stå med plakat utanför mitt fönster och bua? Är det inte naturligt eller rentutav hälsosamt att de första terminernas bild av det framtida yrket nyanseras något? Är det så jobbigt för att det är första terminerna ute i verkligheten? Ve och fasa, tycker jag själv att det är pinsamt att jag visar svaghet? Är jag ledsen för att jag inte är en supermänniska?

Det finns en del att jobba med, exempelvis att våga vara trött ibland. Våga erkänna när allt inte är bra. Inte hålla uppe en fasad som inte gagnar någon utan bidrar till att upprätthålla den misslyckade charadern superdoktorn? Det finns säkert fler som känner likadant att döma av det man kan läsa på exempelvis Åsa Nilsonnes blogg. Den envisa tvååringen som ropar "kan själv!" så fort jag inte mår bra måste bort. Helst innan jag hamnar på akuten med sprucken blindtarm jag självdiagnosticerade som harmlös IBS eller något dylikt...