Good doctor, bad doctor
En favoritserie på tv just nu är Dr House. Du vet, den där serien om en doktor som är så fruktansvärt socialt osmidig att han blir rolig. Det gäller förstås tills man möter en sådan doktor själv.
Jag är livrädd för att bli som Dr House eller någonting ens i närheten. Från den dag jag kom in på läkarutbildningen har jag fått höra många historier om doktorer som betett sig som fullvuxna elefanter i känslomässiga porslinsfabriker. Med varje historia växer rädslan. Jag vill inte att mina patienter ska ringa till sin mamma/partner/kusin/faster/vän för att gråta eller skälla. Jag vill bli en doktor som patienterna tycker om.
De där usla doktorerna som jag har hört historier om då? Vilken sorts människor är de egentligen? Monster som gillar att plåga andra människor? En sorts personer som dricker citron på morgonen och funderar på hur de lättast ska göra livet surt för sina patienter? Vem vill bli en dålig doktor?
Det vill nog ingen. Det jobbiga svaret är att de dåliga doktorerna nog äter müsli eller ostmacka och dricker kaffe som alla oss andra. De kan till och med vara riktigt trevliga personer så länge de sitter i fikarummet. Den något otäcka insikten smyger sig på. Hemska tanke, är det så att vi alla har potential att bli en Dr House?
Under preklintiden är vi alla fantastiska doktorer. Vi lär oss det teoretiska patientsamtalet som ett mantra. Lyssna, öppna frågor, bekräfta patienten. Det var ju inte så svårt. I teorin finns inte tidsbrist. I teorin är man alltid på gott humör. I teorin är alla patienter och du på samma våglängd. I teorin är du intresserad av alla sjukdomar. I teorin kommer patienter inte och begär det omöjliga. I teorin kan man trösta även de otröstliga patienterna. Sedan möter man verkligheten.
I verkligheten finns mottagningsbesök med 5 minuter avsatt per patient. I verkligheten har du ont i magen, ibland har du kanske sovit dåligt eller bråkat med pojkvännen. I verkligheten kanske du och din patient har helt olika syn på livet eller kommer från två helt olika kulturer. I verkligheten tycker du att kroniska smärtsyndrom är något av det mest ointressanta som finns. I verkligheten kan du inte sjukskriva alla patienter som vill det, du måste välja. Du måste vara professionell, göra en bedömning. I verkligheten når kanske din tröst inte alltid fram. Det är smärtsamt och som försvar föds en Dr House som varken tar sig själv eller patienterna på allvar.
Det gäller att vara mer professionell än så. Jag ska göra mitt allra bästa. Jag lovar.
Jag är livrädd för att bli som Dr House eller någonting ens i närheten. Från den dag jag kom in på läkarutbildningen har jag fått höra många historier om doktorer som betett sig som fullvuxna elefanter i känslomässiga porslinsfabriker. Med varje historia växer rädslan. Jag vill inte att mina patienter ska ringa till sin mamma/partner/kusin/faster/vän för att gråta eller skälla. Jag vill bli en doktor som patienterna tycker om.
De där usla doktorerna som jag har hört historier om då? Vilken sorts människor är de egentligen? Monster som gillar att plåga andra människor? En sorts personer som dricker citron på morgonen och funderar på hur de lättast ska göra livet surt för sina patienter? Vem vill bli en dålig doktor?
Det vill nog ingen. Det jobbiga svaret är att de dåliga doktorerna nog äter müsli eller ostmacka och dricker kaffe som alla oss andra. De kan till och med vara riktigt trevliga personer så länge de sitter i fikarummet. Den något otäcka insikten smyger sig på. Hemska tanke, är det så att vi alla har potential att bli en Dr House?
Under preklintiden är vi alla fantastiska doktorer. Vi lär oss det teoretiska patientsamtalet som ett mantra. Lyssna, öppna frågor, bekräfta patienten. Det var ju inte så svårt. I teorin finns inte tidsbrist. I teorin är man alltid på gott humör. I teorin är alla patienter och du på samma våglängd. I teorin är du intresserad av alla sjukdomar. I teorin kommer patienter inte och begär det omöjliga. I teorin kan man trösta även de otröstliga patienterna. Sedan möter man verkligheten.
I verkligheten finns mottagningsbesök med 5 minuter avsatt per patient. I verkligheten har du ont i magen, ibland har du kanske sovit dåligt eller bråkat med pojkvännen. I verkligheten kanske du och din patient har helt olika syn på livet eller kommer från två helt olika kulturer. I verkligheten tycker du att kroniska smärtsyndrom är något av det mest ointressanta som finns. I verkligheten kan du inte sjukskriva alla patienter som vill det, du måste välja. Du måste vara professionell, göra en bedömning. I verkligheten når kanske din tröst inte alltid fram. Det är smärtsamt och som försvar föds en Dr House som varken tar sig själv eller patienterna på allvar.
Det gäller att vara mer professionell än så. Jag ska göra mitt allra bästa. Jag lovar.
Kommentarer
Trackback
