Nyläkare i exil

Det stora universitetet är stolt över sin forskning. Det stora universitetet vill inget hellre än att alla deras studenter deltar i olika forskningsprojekt av olika slag. Det stora universitetet vill implementera mer forskning i det nya läkarprogrammet. En hel termin faktiskt. Det är viktigt att forska, viktigt att vara med och dra den stora vårdapparaten framåt. Det är en fin vison det där. Med betoning på vision.

Utförandet däremot är en helt annan sak. Alla läkarstudenter vid det stora universitetet ska enligt den gamla programplanen skriva ett projektarbete. Det är en bra idé. Synd bara att ingen vill ta ansvar för att studenterna får vettiga förutsättningar för att klara av detta. Synd att visionen inte ens når upp till någon slags miniminivå som att garantera handledare till någon som tar sina första stapplande vetenskapliga steg. Synd bara att visionen om att studenterna ska "forska" på grund av en otymplig byråkrati och noll kvalitetssäkring snarare resulterar i en fullkomlig slakt av all gnutta forskningsintresse. Riktigt fantastiskt tråkigt, faktiskt.

Jag känner mig oerhört naiv. Jag borde ha förstått, när jag satt där på informationsmöte förra terminen. Jag ställde en fråga, den borde varit enkel. O du stora universitet, hur ska jag kunna hitta en handledare? Hur ska jag hitta en handledare som lever upp till dina krav "minst doktorerat, helst docent men allra helst professor"? Var ska jag hitta en handledare som är så viktig men ändå pigg på att handleda en liten fjuttig läkarstudent på termin sju som inte kan så mycket alls? Vem vill lära knyttet att läsa vetenskapliga artiklar? Vem vill verkställa det stora universitetets fina vision?

Jag fick aldrig svar på min fråga. En annan student reste sig upp och undrade hur jag kunde vara så dum - att hitta en handledare skulle ju vara den enklaste sak i världen - så fort man visar sitt ansikte på kliniken så erbjuds man ett projekt. Jag vet inte vilken värld den personen lever i. Antingen är det så att jag utstrålar en fantastisk dumhet som avskräcker vem som helst från att handleda mig eller så är det så att det inte riktigt fungerar så som studenten sa. Den på pappret ansvariga för projektdelen av utbildningen lät i alla fall studentens kommentar bli svar på min fråga och gick vidare. Kvar var jag, inte ett dugg klokare.

Jag gjorde mitt bästa. Jag kontaktade några föreläsare. Jag fick napp till slut, jag fick min projektplan godkänd. Bra, tänkte jag. Det var tills det var dags för projektet att starta och det visade sig att min handledare knappast ens kunde ha läst igenom projektplanen jag mödosamt skrivit ihop, eftersom det visade sig att förutsättningar för projektet egentligen helt saknades. Ytterligare en otrevlig överraskning var att handledaren inte alls hade tid för mig. Så här är jag nu, utan fungerande projektplan och utan handledning. Allting verkar bra på pappret, det stora universitetet kan glädja sig åt att jag fyller upp deras projektstatistik. Vad som sedan faktiskt blir gjort är en helt annan sak.

En sak är i alla fall säker. För varje hjälp-mig-snälla-mail jag skriver växer skräcken för att göra nya "vetenskapliga projekt". För varje jaså-svar ökar min desperation. För varje dag ökar besvikelsen på det stora universitetet. Forskningsintresset är just nu både filéat, mörat och färdigt för stekning. Tack, du stora universitet...