Att fela är mänskligt ... eller?
Början av infektionskursen jag läser nu har haft ett genomgående tema av läkarmisstag. Läkare som inte inser att patienten var sjuk i sepsis och patienten dog. Läkare som skriver ut så mycket antibiotika att vi inte längre kan behandla de som är riktigt sjuka. Våra föreläsare försöker få oss att inte göra samma misstag. Jag och många med mig är vettskrämda och lite uppgivna. Den jobbiga insikten är ju att de läkare som gör sådana misstag inte är inkompententa idioter som du kan bortse ifrån. Den doktorn kan vara någon som du respekterar högt, någon av dina vänner eller ve och fasa, du själv.
Fem och ett halvt års utbildning kändes så långt då när man började. Med dryga två år kvar känns det som ingenting. Jag trodde jag skulle kunna mer. Jag struntar numera högaktningsfullt i om det blir fel på en tenta. Det som är riktigt läskigt är verkligheten, det faktum är att ett misstag sker så lätt och att DÅ är det på riktigt. Felet finns inte längre bara på ett papper som du kan lägga undan eller bränna om du känner för det. En tanke åt fel håll, en felbedömning och sen kan det vara kört. Patienten blir sjukare eller dör och kvar står du eller din kollega och hatar ert jobb.
Hur gör man då för att våga gå till jobbet när insatsen är så hög? Hur lär man sig leva med ansvaret över svårt sjuka människor? Hur ska man förhålla sig till det? Hur gör man när det blir fel trots att man gjort precis som man borde? Hur lär man sig leva med misstag man gjort? Hur kan man prata om sådant här med varandra? Kommer jag att klara av det? Får jag säga så utan att du tror att jag har valt fel utbildning och att jag kommer bli en fruktansvärd doktor?
Haha. Hur ska jag klara av läkaryrket, jag som drabbas av liknande ångest bara inför frågan OM jag ens ska ge mig in i leken.. Men det verkar som om en hel del av livet består av tvivel. Att tvivla och att gå vidare. Det fixar sig. Du fixar det. Tack för en bra blogg, och hoppas det är okej att jag länkat!
Du kommer att klara av det Louise! Det viktiga är att man vet om att man inte är ensam. Jättetrevligt att du länkar tycker jag! :)
För några veckor sedan skedde ett missöde vid en behandling för ett problem jag har. Resultatet för min del blev ett väldigt otrevligt uppvaknande när jag hade gått och lagt mig några dagar senare, ambulans, en massa blod i buken och en vecka på sjukhus för blödningar i magen och en annan potentiellt väldigt dålig komplikation.
Jag är inte arg eller ens faktiskt särskilt intresserad av huruvida någon gjort fel eller inte. Människor darrar på handen, missar att dubbelkolla saker etc och jag var medveten om att det fanns en risk involverad med ingreppet. Sedan hade jag inte väntat mig att ha sådan otur.
Däremot är jag ledsen, arg och besviken över att mina känslor inte tas på allvar. För mig var det jättetraumatiskt, framförallt som det var andra gången på ett år som jag blev plötsligt och väldigt akut sjuk. Att få komma tillbaka en vecka senare, bli klämd på magen, se att mina värden blivit normala och bli "friskförklarad" hade betytt extremt mycket för mig, även om det inte behövdes ur ett medicinskt perspektiv. Nu har det gått flera veckor och jag blir fortfarande livrädd vid minsta smärta från magen.
Igår var jag på närakuten med en ovanligt otrevlig halsfluss och nu har jag min tredje antibiotika. Jag är inte ett dugg arg på de två första läkarna som gav mig mediciner som inte blev bra (ena funkade inte och andra började klia runt munnen). Däremot är jag fullständigt jättearg på jourläkaren, trots att hen är den som gav mig mediciner som verkar fungera. Orsaken är att hen inte lyssnade på mig och där jag inte ens lyckades berätta i mitt tycke relevanta saker som vilken världsdel jag fått infektionen i och vilka sorters antibiotika jag ätit och misslyckats med vid tidigare halsflusser.
Så om patienter över lag är som jag, vilket jag faktiskt tror, så tror jag att vi faktiskt förlåter mänskliga fel i väldigt hög utsträckning. Läkare är människor och kan inte göra allt helt perfekt, framförallt inte med något så oförutsägbart som den mänskliga kroppen. Jag förväntar mig inte heller att läkare ska kunna allt om allt, utan jag är nöjd så länge de har bra insikt om vad de kan och vad de inte kan och som bör lämnas till någon annan. Det viktigaste är att känna att någon verkligen har brytt sig och gjort sitt bästa för att hjälpa till. Givet vad du skriver har jag svårt att tänka mig att du kan misslyckas på den punkten.
Tackar M för de värmande orden! Alltid kul att höra vad ni läsare tycker!
